Faith is the bird that feels the light and sings when the dawn is still dark

Är det så att vi behöver att kärleken ska vara sockersöt för att känna igen den? Känner vi oss misslyckade så fort kärleken gör ont och därför retirerar? Har tvåsamheten, precis som storfamiljen, spelat ut sin roll? Och alla de par som verkar så lyckliga och smärta, är de det? Jag vill veta hur man gör med kärlek eftersom jag inte vet. För att jag tror på den. Men inte på den romantiska rosendoftande versionen, utan den som handlar om hårt jobb, om att trots alla besvikelser ändå säga ja