Run away with me to another place

kärleken är själens tandvärk
jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet
min familj, mitt förflutna, allt har förlorat sitt tag i mig,
du kan inte vara så blind att du inte ser såret i min sargade själ

kärleken är ett minfält. man gör ett felsteg och blir sprängd i bitar. ändå fortsätter folk att vandra där. är det verkligen så att det gör så ont att vara ensam, att man hellre blir sprängd i bitar?
- ja

det gör en så sårbar. det öppnar upp bröstet och det öppnar upp hjärtat och det betyder att någon kan ta sig in i dig och röra till allt. man bygger upp alla dessa försvarssystem. man bygger upp en hel rustning, under flera år, så att ingen ska kunna skada en, och sedan kommer en dum person, som är precis som alla andra dumma personer som kommer och går i ens liv... och man ger personen en liten bit av sig själv. och den har inte frågat efter det. den gör något dumt en dag som att kyssa dig, eller le mot dig, och sedan är inte livet ditt eget längre. kärleken tar gisslan. den kommer åt en. den äter upp en och lämnar en gråtandes i mörkret, så att en enkel fras som 'vi kanske bara borde vara vänner' eller ' har du tänkt på det' förvandlas till glassplitter som tränger sig in i hjärtat. det gör ont. och det är inte bara inbillning. det sitter inte bara i huvudet. det är en själslig smärta, en kroppslig smärta, en riktigt 'ta sig in i dig och slita dig i stycken'-smärta

i mörkret kan ingen höra dig skrika
lyckan är en dröm och lidandet verklighet