Run away with me to another place

kärleken är själens tandvärk
jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet
min familj, mitt förflutna, allt har förlorat sitt tag i mig,
du kan inte vara så blind att du inte ser såret i min sargade själ

kärleken är ett minfält. man gör ett felsteg och blir sprängd i bitar. ändå fortsätter folk att vandra där. är det verkligen så att det gör så ont att vara ensam, att man hellre blir sprängd i bitar?
- ja

det gör en så sårbar. det öppnar upp bröstet och det öppnar upp hjärtat och det betyder att någon kan ta sig in i dig och röra till allt. man bygger upp alla dessa försvarssystem. man bygger upp en hel rustning, under flera år, så att ingen ska kunna skada en, och sedan kommer en dum person, som är precis som alla andra dumma personer som kommer och går i ens liv... och man ger personen en liten bit av sig själv. och den har inte frågat efter det. den gör något dumt en dag som att kyssa dig, eller le mot dig, och sedan är inte livet ditt eget längre. kärleken tar gisslan. den kommer åt en. den äter upp en och lämnar en gråtandes i mörkret, så att en enkel fras som 'vi kanske bara borde vara vänner' eller ' har du tänkt på det' förvandlas till glassplitter som tränger sig in i hjärtat. det gör ont. och det är inte bara inbillning. det sitter inte bara i huvudet. det är en själslig smärta, en kroppslig smärta, en riktigt 'ta sig in i dig och slita dig i stycken'-smärta

i mörkret kan ingen höra dig skrika
lyckan är en dröm och lidandet verklighet

you are wonderful, in the mittle of all your chaos

om du hör någon ropa så är det jag
jag och den lilla flickan inom mig
hand i hand står vi här, och vi ropar
på dig
hon i fina flätor, jag i stora skor
vi har inte gett upp
fåglarna lyfter från träden när de hör oss
oroliga, skrämda, eller så kanske de bara dansar till våra röster
åren har gjort mig hes, men ännu kan du höra mig
jag är petra
jag är 18 år
och jag är livrädd

för livet, livet är inte min grej. kanske skall jag ge mig hän till kärleken och låta mig att kanske bli sårad, eller leva livet i rädsla och ensamhet. vad skulle du välja?
låta mig lita på dem eller lita enbart på mig själv för att skydda mig mot omvärlden? och allt vad den har att erbjuda? både gott och ont

han var mitt norr, mitt söder, mitt öst och väst. min arbetsvecka och min söndags tröst. min dag, min afton, mitt tal, min sång. jag visste inte att kärleken kunde ta slut en gång. stjärnorna behövs inte, blås ut varenda en. montera ner molnen och ta isär solen sen. sopa ner skogen och töm ut haven på dess innehåll. ty för frpn och med nu spelar ingenting någon roll.

beautiful disaster, crystal clear eyes and broken inside
man kan inte ta någon för givet om den aldrig finns där

Joy is the feeling of smiling inside

lycka är att lita på sig själv och ändå förstå att andra är lika viktiga
Lycka är en känsla av extrem euforisk tillfredställelse. Riktigt kännbar lycka kommer sällan. Vad som ger lycka är beroende på individen

de lyckligaste människorna är inte de som ha det som är bäst, utan de som på bästa sätt använder det som de har

ensam är stark

I will do anything just to hold you i my arms

Jag vill att du skall komma hit, så vi kan greppa varandras händer och kramas till ett vi. Vill kunna stänga dörren om oss utan att vi blir ensamma. Vill att vi ska uppleva ögonblick av den mest intensiva kärleken, den när vi begriper hela världen som vår

jag är kär<3

My worst pains are words I cannot say

Saknad är märkligt, eller hur? Det är en av de få känslor som kan få en människa att känna sig fruktansvärt ensam även om man är omgiven av människor. Den får en att känna sig övergiven och tom. Den river upp stora hål i hjärtat och ser till att magen värker. Man kan gråta av saknad men även skratta åt minnen man har med den man saknar.

nattens ångest kryper i mina ådror
jag sväljer skriket
ljuset är iskallt
tystnaden dränker mina öron
dimman lägger sig i ögonen
och saltet sliter på kinderna

Kaosflicka

she comes with sunlight and a broken heart

förviringen är stor, livet gör aldelles för ont för att leva, vet inte hur mycket jag klarar av

Jag kommer ihåg när jag var liten och allt var så jävla bra! Alltså när största rädslan var för att jag inte hittade sitt favvo-gossedjur, eller när det största såret var ett skrapsår jag fått på knäet när jag ramlat. Kanske den störta sorgen var när mamma lämnade av mig på dagis och glömde ge mig en hejdå puss. Men som sagt jag växte upp och verkligheten med. Den störta rädslan nu, är att förlora dom bästaste vännerna man har, dom som man blir ensam av om man förlorar dom. Det största såret nu är väl det som den vassa kniven orsakat på mina handleder, det är dom som får ta smällen när sorgen är för stor i min sönder-rivna själ. De vill inte lyssna på den lilla värld jag lever i och undrar över. Medans jag viskar till skuggorna att jag inte orkar mer...

I just wanna close my eyes and cease to exist.

forever is just a word with no mening

så långt ifrån all verklighet, vet inte längre vad jag skall tro. det finns inga gränser här mer. jag förstår inte det jag ser. det enda jag begär, det enda jag vill, är att komma så nära, så nära att jag vet. nära sanningen, nära som det känns, nära det som är meningen, nära skrattet, nära tårarna. det som förändrar och förenar oss.

vill inte komma så nära

det enda jag begär är en stund att älska

kärleken lämnar ingen oberörd<3