förviringen är stor, livet gör aldelles för ont för att leva, vet inte hur mycket jag klarar av
Jag kommer ihåg när jag var liten och allt var så jävla bra! Alltså när största rädslan var för att jag inte hittade sitt favvo-gossedjur, eller när det största såret var ett skrapsår jag fått på knäet när jag ramlat. Kanske den störta sorgen var när mamma lämnade av mig på dagis och glömde ge mig en hejdå puss. Men som sagt jag växte upp och verkligheten med. Den störta rädslan nu, är att förlora dom bästaste vännerna man har, dom som man blir ensam av om man förlorar dom. Det största såret nu är väl det som den vassa kniven orsakat på mina handleder, det är dom som får ta smällen när sorgen är för stor i min sönder-rivna själ. De vill inte lyssna på den lilla värld jag lever i och undrar över. Medans jag viskar till skuggorna att jag inte orkar mer...
I just wanna close my eyes and cease to exist.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar