Jag är ute och irrar lite igen. Jag gillar inte när mina invanda rutiner försvinner och ersätts av... ingenting. Jag behöver upptrampade stigar att gå på för att inte komma bort. Annars väntar mental förvirring.
Stillstående undrar jag vilket håll jag ska åt och vad som egentligen väntar där.
Ensam
klär mitt hjärta i pansarplåt för att slippa se det brista, Låter hennes leende bli en livgivande fix jag skjuter i mig för att ännu en stund slippa nederlaget jag vet måste komma. Låter hennes ord bli en rogivande vagga av förhoppning jag vet är förgäves. Tids nog kommer jag handlöst att falla men låt mig leva på lögnen bara ett litet tag till.
En sådan dag då kroppen och själen skriker efter någon att dela vardagen med.
Någon som kan lugna mig när jag mår skit.
Någon att ventilera allt jag inte får plats med.
Någon som håller om mig när jag gråter.
Någon som kan guida mig rätt, stå ut med alla mina känslor och ta ner mig på jorden när jag flyger för högt.
Jag stålsätter mig och fortsätter gå.
kroppen värker av ständig ångest
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar