Jag är så rädd att bli sårad igen. Det skrämmer mig mer än jag törs tänka på. Bara fly.
Det kan ta en minut att förstöra ett liv,
men flera år, en evighet, att bygga upp det igen...
är inte det märkligt?
att det är så mkt lättare att förstöra än att reparera?
Hon sitter på balkongen, det är varmt ute, blåser lite lätt, men inte så att hon fryser. MTV står på i vardagsrummet så att det inte skall bli så tyst. Men det stänger inte ute ensamheten. Allt oftare känner hon sig ensam. Hon vet inte varför, det bara är så. Hon vet inte vad hon skall göra åt det.
Vara där, vid hans sida, där det är som bäst. Där det är tryggast, det ingen kommer åt henne, där det bara är hon och han. Bara. Alltid. Bara vi två.
Hon kommer alltid att finnas vid hans sida. Alltid. På ett eller annat sätt så finns hon alltid kvar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar