Jag föll handlöst mot marken, kinderna var överhettade. Jag ville gråta skrika slåss. Jag ville dö.
Jag blev KÄR,
Första gången jag såg dig. Det pirrade i magen känslan är nästintill obeskrivlig. Jag älskar den känslan.
Den känslan får mig att leva. Den känslan gör så min värld existerar. att JAG existerar, och att min
själ vill fortsätta leva.
Jag lever fortfarande på den gnistan som finns långt in någonstans i det ekande hjärtat. jag har
FORTFARANDE hoppet kvar att få bli älskad. Att få känna någons läppar tätt mot mina. få hålla min
hand i din. Det hade varit underbart.
Gnistan och hoppet håller på att försvinna! jag faller handlöst mot marken, igen.
Men denna gången gör det ont. Hjärtat skriker. jag skriker, kroppen darrar. jag lägger mig i
fosterställning, kan inte tänka. Jag vill göra det igen. jag vill dö, jag är Krossad...
Jag var olyckligt kär...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar