torsdag 11 juni 2009

I'm strong on the surface, not all the way through

Även om kärleken kanske inte var direkt dödlig så skulle den åtminstone göra ont. I själva verket blir man sårbar och sjuk av att älska. Ändå är det värt det.

Jag hatar min tendens att fläka ut min bräcklighet. Om jag ändå kunde vara lakonisk, mystisk, sparsmakad, lagom och sval.

För övrigt så stämmer det inte som någon sa att jag skulle hata människor. Människor är dumma, människor är besvärliga, men det skulle vara tråkigt utan dem.


Jag vill ha någon som hör mitt skratt.

Någon som bryr sig om och säger; Jag älskar dig mer än mitt eget liv.

Han som jag är villkorslöst och ohjälpligt förälskad i. Han som vars läppar är lika blodröda som själva kärleken. Han som får hela min kropp att skälva. Varenda cell spänns, som om de vet att han kommer. Längta efter honom. När man bryr sig mer om någon annans liv än sitt eget...Är det kärlek?


Trasigheten var påtaglig. Tanken på honom fick mig att sluta andas. Hålet i mig slet upp hela mig. Jag hoppades att jag skulle svimma. Men till min besvikelse tappade jag inte medvetandet. Smärtvågorna som hittills bara skalpvat inom mig blev nu så höga att de sköljde över mitt huvud och drog ner mig under ytan. Jag kom aldrig upp igen. Tiden gick. Även när det kändes omöjlig. Även när varje sekund

tickade förbi likt pulserande blod under ett blåmärke. Tiden gick ryckvis. Ibland fort och ibland sakta.

Men den gick. Även för mig.

Man måste inte vara vaken för att kunna gråta...

Man skall inte låtsas bry som om någon bara för att
man tror att det är vad personen vill.
Man skall bry sig för att man inte vet vad man skall göra annars.

onsdag 3 juni 2009

The closest feeling to happiness


























Igår tog jag, som ni märker, STUDENTEN!!!
Ren, och verklig lycka måste jag ju säga, efter alla år
av känslokaos fick jag min dag, av lycka, till slut<3

På måndag börjar jag mitt "nya" liv på drottning silvias barn sjukhus!